Vaknar igen när vi landar hårt i New York…

Jag växte upp i en liten stad i norr. Där fanns gnistriga vita skidspår på vintern, ett ynka konditori där vi köpte semlor, ett badhus med äventyrsbad – alla kände alla. Och, jag hatade varenda millimeter av den i mina ögon gudsförgätna staden. Hade det varit så att jag varit en stjärna på bandy hade det kanske varit annorlunda. Om jag inte citerat Sylvia Plath istället för Rambo hade jag haft fler kompisar. Och, om jag istället för att färga alla mina kläder svarta hade köpt ett par nya jeans på JC hade kanske allt varit på ett annat sätt. Men så var det inte.

Frihetskänslan jag kände när jag äntligen fick flytta därifrån var utopisk. I Uppsala fanns det flera olika konditorier – jag fick välja. I Stockholm fanns ännu fler. Här kunde en till och med läsa i Dagens Nyheter om var den absolut bästa semlan med den fluffigaste bullen, godaste grädden och mest mandelstinna mandelmassan fanns. Här fanns det bästa, och jag var fullkomligt förälskad. Men så efter några år blev även Stockholm trångt. Jag hade provat semlorna, gått gatorna och kunde menyerna på mina favoriter utantill.

Då hände New York. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag åkte i flera år dit många gånger om året och njöt av det där magiska i att vara själv, utan att vara ensam.

Ni vet introt till Skål – where everybody knows your name? Något tryggt och fint för en del, för mig låter strofen som ett blodigt hot. Och ändå tycker jag inte att jag har något att dölja.

Kärleken till New York har hållit i sig genom åren; ibland har jag varit där i långa perioder och bott i olika kvarter för att staden på nytt ska kännas ny. Nu kan jag menyerna utantill på mina bästa ställen även där, och jag vet vilka av alla små matproducenter i Brooklyn som är värda ett besök, var bästa kaffet i Park Slope finns, var nudlarna är som bäst i China Town – och det gör mig absolut ingenting. För hela tiden händer nytt, av det bästa.

Här är några platser som jag alltid tar en omväg till när jag är där, där ingen vet mitt namn.

Min senaste lunch på Red Hook Lobster Pound i Red Hook har placerat alla luncher sedan dess
i en gråmulen skugga. Foto: Eric Persson

Red Hook Lobster Pound

Brooklynkvarteret Red Hook är värt ett besök i sig, men Red Hook Lobster Pound gör utflykten extra värd. Det var här hela lobster roll-hajpen började och ägarparet från Maine är djupt engagerade i hummerfiskets välmående – vilket känns betryggande. När jag för några år sedan intervjuade Susan Povich, ägare, hade hon just beslutat att utöka menyn med annat än hummer för att inte bidra till utfiske av hummer. Nu serveras även fish and chips, ostron och så vidare. Men, det är ändå lobster rolls en bör äta här – åtminstone en gång. Brödet är perfekt smörigt och krispigt, hummern färsk och generöst tilltagen och coleslaw passar perfekt till. Vill en vara extra dekadent kan en bjuda sig själv på lobster cheese fries, och framför allt bör du beställa perfekt krispiga sweet potato fries som en side.

Smith Canteen

Ni vet Cherry Bombe – magasinet om kvinnor, mat och jämställdhet. Älskar det! Kerry Diamond heter geniet som grundade magasinet som nu är något av en institution. Hennes kafé heter Smith Canteen och ligger i mysiga Brooklyn-kvarteret Carroll Gardens. Förutom att det är ett av få ställen i USA där en får kaffe som är njutbart, och hållbarhetsprofilen känns sympatisk är den glutenfria dadel- och banankakan ren perfektion. Och, för all del, om vi inte vid det här laget moffat i oss nog med avokadomackor, mackan med avokado, fetaost och zataar är ljuvlig.

Lilia

Kocken Missy A Robbins är något av en Brooklyn-profil. Hennes krog Lilia är ständigt fullbokad, men det finns nästan alltid ett bord om en är beredd att vänta någon timme. Den handgjorda pastan är gudomlig, kvarterskänslan urmysig och jag har aldrig hört någon ångra ett besök på Lilia.

Gnoccin på Lilias är väl värd några veckors framförhållning för att få bord.
Foto: Evan Sung

Savinos quality pasta

Jag insåg att jag inte hade smakat ravioli på riktigt innan jag köpte ett paket  från denna familjeägda lilla butik. Den smakade ungefär som jag tänker mig att himlen smakar. Sedan dess köper jag alltid med mig färsk pasta, och gärna ravioli, från Greenpoint-butiken. Savinos levererar pasta till finkrogarna på Manhattan, men om man slinker in i butiken i Greenpoint är priserna fortfarande  blygsamma, och kvaliteten är konstant hög.

Estela

Från denna lilla Little Italy-pärla har jag ett smakminne som jag ofta dagdrömmer om. Det var dumplings, det var buljong och det var ricotta – och det var alldeles underbart. Tyvärr är det fler än jag som gillar Estela och det är en till storleken ganska liten krog, men det är på riktigt alltid värt väntan. Ignacio Matto heter kocken som är en stjärna i sin egen liga och hans nya kokbok Estela the cook book är fotad av den svenske matfotografen Marcus Nilsson. Bara en sån sak.

Äntligen finns Estelas kokbok att köpa, fotad av Marcus Nilsson. 
Foto: Karissa Ong


Dirt Candy

Amanda Cohens lilla vegokrog som blivit en av Manhattans hetaste tillhåll för matentusiaster. Här spelar det faktiskt ingen roll om man är vegetarian eller inte. Maten är superb. Sist beställde jag tacos med brysselkål, portobellomousse med sauterade päron och tryffeltoast och jag har aldrig inte saknat kött så mycket. När jag intervjuade Amanda, som för övrigt själv inte är vegetarian, i somras sa hon: Om jag trodde att en köttbit skulle få en rätt att smaka bättre skulle jag utan tvekan använda kött, men så är helt enkelt inte fallet. 

Portobellomoussen med päron- och fänkålskompott på Dirt Candy.
Inlägg skapade 48

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp