Tärningsspel och tarotkort

Som yngre lät jag en tärning styra mina steg. Jag hade naturligtvis läst boken Tärningsspelaren av Luke Rhinehart – som i princip går ut på att man låter slumpen avgöra hur man ska leva sitt liv. Delvis för att undvika uttråkning och delvis för att man ska slippa stå till svars för sina val. Jag var som sagt ung och naturligtvis ganska osäker på mig själv och på allt kring livet fungerade egentligen. Jag visste knappt vem jag var och ännu mindre vad jag tyckte om saker och ting, men jag var orädd och kanske ganska destruktiv också, därför var det lätt att låta sig föras iväg av slumpen.

Hur det fungerade? Jo, du gav tärningen olika alternativ för hur du skulle handla i olika situationer. Såg du till exempel en kille på krogen fick tärningen bestämma om du skulle bjuda honom på en öl, slänga en drink i ansiktet på honom eller sno hans vinglas. Var du uttråkad en kväll slog du tärningen för att få veta om du skulle kolla på tv, gå på allsång på skansen eller gå på klubb. Åt du middag på restaurang och inte kunde bestämma vilken rätt på menyn du var mest sugen på fick tärningen avgöra vad du skulle beställa. 

För att göra livet extra kittlande skulle tärningen alltid ha ett alternativ som du själv inte var bekväm med. Så det fanns en risk att du skulle bli serverad något du verkligen inte ville äta (läs inälvsmat). 

Sen blev jag äldre och ville ta egna beslut för det visade sig att det ändå blev bäst om man gjorde det. Tärningen som jag alltid bar med mig lämnade jag på tunnelbanan bredvid en ung man som läste Tärningsspelaren… 

Ibland kan jag ändå sakna tärningen. Speciellt när det blir tjafs kring vad vi ska äta till middag. Alla är alltid sugna på olika saker och ingen kan komma överens. Då brukar jag hota med tärningen. Funkar alltid när jag säger att vi kommer äta blodpudding om vi har otur. Eller såhär säger jag: Bloooooodpudding (med spökröst).

Men det där med middagsplanering är klurigt. Det är så lätt att fastna i sitt eget tankemönster och aldrig orka testa nya recept pga ”tänk om ingen äter” eller ”tänk om det inte är gott”. Är det egentligen något att vara rädd för? Det finns ju fil och flingor då. Om det skulle vara riktigt illa alltså. Men nä, de flesta barnfamiljer snurrar runt på typ 10 recept i månaden – år ut och år in. Klart man blir matdeprimerad då! 

Därför blev jag så glad när jag snubblade över illustratören Josh LaFayettes tarotliknande kort som han kallar Food Fortunes. Han velade också över middagsplanerna när han kom på idén till kortleken och sen utvecklade i ett examensprojekt. Nu finns den att köpa för att hjälpa mig att vara innovativ i köket. De är tillräckligt flummiga och öppna för tolkning för att man ska kunna laga något man kan tänkas gilla, men ger ändå en knuff i en riktning som man kanske inte hade valt själv. 

Gör ju inget att de är superfina heller. Finns att köpa på bokus till exempel. 

Inlägg skapade 76

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp