Sound of food

Minns ni Elin Unnes? Hon som är en av våra favoritpersoner och som vi haffade till fredagsintervju häromveckan. Hon som kan allt om odling ur både ett praktiskt och ett populärkulturellt perspektiv. I hennes första bok, Herbariet, kan man läsa att växter kan läsa tankar (speciellt om tankarna på eller annat sätt handlar om att skada saker som växer, de är tydligen extremt känsliga för hårdhänta tankar) och att liljor gillar hårdrock, men hatar Cliff Richards.

Det har tydligen något med frekvenser att göra och det här har man känt till under flera tusen år… När en kinesisk kejsare under Tang-dynastin hängde bjällror på sina buskar märkte han direkt att de växte bättre. Och för att förbättra resultatet ytterligare lät han sina hovmusiker spela sina vackraste stycken för dem. Aldrig har väl Kina grönskat som då. I boken läser jag vidare att ett hippiekollektiv i Skottland, känt för sina gigantiska grönsaker (!), spelade flöjt för sina växter. 

Jag kom att tänka på studien som Elin refererar till när jag hörde att den brittiska matälskaren Nigella Lawson hade klagat på att restauranger nuförtiden alltid spelar alldeles för hög musik. ”Musiken dränker ju smaken på maten”, gnällde hon, men istället för det vanliga: ”Meh! Gå till en annan restaurang då, din kärring” fick hon gehör av Charles Spence från Oxford University som under de senaste 20 åren har forskat på sambandet mellan musik och mat. 

– Det är sant att ljud som är så höga att de uppfattas som oljud kan få vissa smaker att försvinna, sa han. Men gillar du musiken du hör kommer du istället uppskatta maten du äter. 

Inte underligt att jag älskade att äta på Aloë, jag och kockarna delar uppenbarligen samma musiksmak, för när jag var där (för ett par år sedan) spelades några av mina absoluta favoritlåtar i bakgrunden. Soundtracket hade de satt ihop själva för att få fram en mer personlig och härlig känsla.

Klipp till; ”Kryddning med hjälp av ljud” som är en ganska ny trend som restauranger världen över experimenterar med. Ni kanske minns Heston Blumenthals restaurang The Fat Duck där gästerna blev serverade en iPod med havsljud i, som man skulle lyssna på, samtidigt som man åt en rätt med ett ostron, en mussla och sjögräs? Restaurang Frant­zén/Lindeberg i Gamla Stan gjorde en liknande sak med en ostbricka som de kallade Tour de France, där gästen fick äta sig igenom rätten samtidigt som Ulf Elfving och Stellan Skarsgård kommenterade ”loppet” via en iPod, som om det vore ett sportreferat. Tanken då var att ljudlandskapen skulle få dig att känna att du var på en viss plats och att ljuden skulle hjälpa till att framkalla bild- och smakminnen som skulle förstärka upplevelsen. 

Nu har man lyckats utveckla det där genom att ha definierat exakt vilken musik som funkar bäst med vilka smaker. Höga tonlägen associeras med sötsaker medan de låga tonerna förknippas med de bittra smakerna. Därför har restauranger och forskare börjat göra speciella musikmenyer tillsammans för att matcha musiken med maten så att de söta, salta, bittra, sura och kryddiga smakerna ska smaka mer. Tydligen är det svårast att få fram bra salta toner. 

Visst låter det som en ganska kul idé, tills man börjar fundera på om tekniken kan användas för att påverka oss konsumenter. Kan viss musik få oss att tro att mat smakar på ett annat sätt än den gör? Om vi lyssnar på ”söt” musik medan vi äter en kaka som inte är söt smakar den ändå ”som den ska”. Okej, nu kanske det var ett dåligt exempel, för man kanske inte skulle klaga på att man åt för lite socker – men ni fattar poängen. Allt vi äter är inte det vi tror!

Vi återkommer när det har hänt, men tills dess håller vi öronen öppna för om restaurangerna kommer låta annorlunda framöver.

Lyssna på maten. Den kanske säger något viktigt.
Inlägg skapade 71

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp