Mat-teve. Vår nya religion?

Kanske var det när Julia Child vände sin första omelett i tv 1962 som vår kärlek till mat-tv väcktes. Då var budgeten blygsam så till den grad att maten ibland fick auktioneras ut till publiken för att täcka produktionskostnaderna. Men vad gjorde väl det när Julia med sin entusiasmerande charm och omättliga nyfikenhet fick världen att börja beställa fransk omelett istället för bara, tja, omelett.

Sedan dess har det hänt en del inom genren mat-tv. Budgeterna är större, produktionerna snyggare och kockarna medietränade. Men i stort kan jag tänka att det Julia Child en gång lyckades fånga är det som fortfarande krävs av ett matprogram; en kock med genuin kärlek och nyfikenhet till kokkonsten. Och så lite härlig lifestyle och storytelling på det.

I senaste numret av Hollywood Reporter divideras mat-programmens genomslag i tv. Enligt magasinet toppar faktiskt matprogrammen listan på produktioner som funkar bäst globalt. Det började med Chefs Table som var en, om än dyr gissar jag, omedelbar succé och lite av en trigger för den mängd matprogram som sedan visats i streamingtjänsternas utbud. Anthony Bourdains (rip) Parts Unknown hade redan fått ett enormt genomslag men tillhör på sätt och vis en annan genre än den som komma skulle. Den var så att säga ensam i sitt slag när det begav sig. Men jag tror ändå att Bourdain gjorde oss alla en tjänst när han visade hur mat kunde vara del i att berätta och dokumentera något större.

Det tycks som om doften, smaken och kreativiteten går rätt genom tv-rutan och får oss tittare att känna oss delaktiga. För mig finns få så avslappnande aktiviteter som att titta på matprogram. Det är tryggt på något sätt. Det handlar om lust och välbefinnande. Inget ont kommer att hända såvida inte maten bränns vid, och en sådan olycka kan jag liksom hantera.

Det som framgår av artikeln i Hollywood Reporter är också att det i denna stund produceras runt 100 olika matprogram bara för amerikansk tv och internationella streamingtjänster. Några som jag tänker att vi ska vara extra glada för är David Changs nya Netflix-serie Breakfast Lunch & Dinner där Momofuku-grundaren utforskar en stads kulinariska utbud tillsammans med en känd person i varje avsnitt. Vi väntar också spänt på vad Salt Fat Acid Heat-kocken Samin Nosrat hittar på härnäst. På Cherry Bombe-eventet i våras avslöjade hon att hon jobbar på ett nytt projekt för Netflix.

Till dess alla nyheter börjar droppa in skulle jag vilja rekommendera Street Food på Netflix, alla avsnitt av Anthony Bourdains Parts unknown, Chefs Table-avsnittet om Fäviken och dokumentärserien Cooked. Och har ni inte redan sett dokumentären om matskribenten och taco-entusiasten Jonathan Gold, City of Gold, tycker jag att ni ska göra det med en gång.

Inlägg skapade 45

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp