Let the memories live again

Okej, så nu är semestern runt hörnet och vi är väl ett gäng som ska åka iväg någonstans. Långt eller kort och försöka ta in så mycket nya intryck vi bara kan. Det är härligt, men så är det det där återkommande problemet. Vad ska vi äta idag då? Vi bad några favoritkockar om deras bästa kombinerade rese- och matminnen, för att få några tips på vägen, och bjöds på en fin kompott av smaker.

Hoppas du blir lika inspirerad som vi!

ELVIRA LINDQVIST, KÖKSCHEF PÅ FOTOGRAFISKA minns sin livs bästa pasta från USA: s östkust.

En bilresa kan hjälpa dig hitta en bra pasta.

”Mitt finaste smak/resminne är från Charleston i South Carolina. Jag och min sambo var på en 3 månaders roadtrip i USA 2011, där vi hann med allt från östkusten, Florida, en bra bit upp i Mississippiområdet, Texas och västkusten.Jag fastnade verkligen för östkusten!

Det godaste jag åt där var egentligen en enkel ostronpasta, men så himla god att jag kommer minnas den hela livet. På en liten restaurang jag inte ena minns namnet på längre mitt i stan. En generös portion hemgjord pasta med en vitvins-och gräddbaserad sås med massor av örter, vitlök, chili, citron, grillade grönsaker och grillade ostron. Sprött smörstekt vitt bröd på toppen och ett gott krispigt kallt vitt vin till.

Jag tror att det dels var atmosfären i en fantastisk stad,  enkel med sjukt god mat gjord på lokala råvaror och fantastiska små barer och mikrobryggerier som gjorde att hjärtat smälte. Jag har inte varit där sen dess, men åker definitivt tillbaka så snart jag kan!”

ERIK VIDEGÅRD, VIDEGÅRD minns en röd båt på land i Thailand.

Var inte rädd för att utforska ditt matuniversum.

”Det var början på 1990-talet.

Landet var Thailand, närmare bestämt ön Phuket, ännu närmare bestämt Nai Harn Beach på öns sydspets. Min stora hobby var dykning. Jag hade tagit mitt grund-cert i Sveriges kylslagna vatten och längtade efter det som brukar kallas ”Disney-dyk”. Du vet, sprakande färgprakt, akvariefiskar i det fria, koraller i alla färger och former, kanske en inte alltför stor haj? De svenska vattnen hade varit mörka och att slå huvudet i ett vrak var det mest spännande som hittills hänt. 

Min dykinstruktör var sinnebilden av en surfare, solblont, saltstänkt hår, flip-flops och den där avslappnade attityden du får av timmar och åter timmar på stranden, i solen. Vi kallar honom Micke. Micke var svensk från västkusten men hade jobbat länge på Phuket och bodde där. 

Micke brukade hämta mig vid hotellet tidigt på mornarna. Vi åkte till dyk-centret i hans öppna jeep förbi de sönderturistade stränderna Patong, Karon och Kata ner till den lite lugnare Nai Harn. Luften var ljummen på morgonen och det fläktade skönt i den öppna bilen. Vi pratade mycket dykning men ännu mer pratade vi om mat. Jag hade just öppnat East på Stureplan i Stockholm och var så klart intresserad av det thailändska köket. Det äkta thailändska köket, inte bufféerna på de stora hotellen eller turisthaken på stranden. Visste Micke möjligen var jag kunde hitta själen i det thailändska köket? 

Någon dag senare blev det av. Vi gjorde ett morgondyk som vanligt och sedan sa Micke att det var dags. Han berättade om en kvinna som gjorde öns bästa nudelsoppa. Kvinnan hade blivit bortjagad från by efter by då hennes mat helt enkelt var för bra! Vi åkte inåt landet på småvägar och det blev efterhand glesare mellan killarna som ropade –Waterfall! Waterfall! Till slut kom vi fram till en liten by eller snarare några hus vid en dammig väg mitt i skogen. Där stod den, Båten.

Det var en röd båt, en röd båt på hjul, en röd båt på hjul med en glasmonter och en gryta som puttrade på en gasbrännare. I glasmontern låg det nudlar i olika bredder, från flak till smala trådar. Det fanns också köttbullar, fiskbullar och smaksättare, fisksås, limejuice, mortlad chili och palmsocker. Ok, tänkte jag, är det här så speciellt? Vad är det som gjort att denna kvinna blivit bortjagad av sina landsmän från by efter by? Snart fick jag veta. Det var buljongen, den magiska buljongen som sjöd över gaslågan. Buljongen var nästan svart och doftade kraftfullt av anis. 

Micke förklarade att kvinnans buljong hade ett hemligt (såklart) recept som bara hon kände till, det enda vi fick veta var en ingrediens… Getblod! Jag förstod så klart att detta inte var någon kioskvältare bland de ängsliga pad-thai-mumsande turisterna på stranden men var den så god att den var värd resan? Svaret är naturligtvis, JA! Till den första skålen tog jag medelbreda nudlar och fiskbullar, jag väntade med tillbehören då jag ville uppleva buljongen i all sin naturlighet. Nudlarna var perfekt spänstiga och fiskbullarna hade den där perfekta studsbollskänslan och buljongen? Den var ljuvligt rund och hade ett sting av chili, inte för mycket, lite sälta och den fantastiska kicken av blodet som gav en anis-lakritskänsla och en ogripbar kryddighet. Genialisk! Första skålen tog slut och som andra skål tog jag smala nudlar, köttbullar smaksatta med limeblad, kryddade upp med chili och fisksås och, naturligtvis den gudomliga buljongen. Då hörde jag änglarna sjunga! 

Det blev inte flera dyk den dagen så en iskall Singha från en termosväska fick slinka ner tillsammans med den tredje skålen nudlar.

Efter besöket tackade jag Micke så mycket för upplevelsen, väl medveten om att detta var ett minne för livet. En röd båt, mitt i ingenstans på Phuket. En ödmjuk skål nudlar med getblodsbuljong. Livet kunde inte vara bättre.”

ANNA BROMS, BROMS minns en ost som gjorde skillnad.

Det bästa kan vara det enklaste!

”Det finns så många härliga smakminnen, men ett som jag minns som kommer från min barndom är när vi bilade ner till min farmor i Vevey i Schweiz. Mamma och pappa och mina tre storebröder bilar ner i en gammal Volvo. Jag är kanske 5 år gammal och allt känns väldigt spännande.

När vi kommer fram är vi trötta och hungriga. Farmor rostar en skiva briochebröd, brer ett tjockt lager nötig smör på smörgåsen och en ännu tjockare skiva Gruyèreost. Kombinationen är magisk och hela min kropp fylls av en oändlig lycka.”

FREDRIK ANDERSSON, KOCKLANDSLAGET och GOTHIA TOWERS minns en kyckling som fick hans hjärta att bulta lite snabbare.

Glöm inte att vara nyfiken när du beställer mat.

”Jag hade precis kommit tillbaka till Tokyo efter några fantastiska dagar iKyoto. Fortfarande fartblind efter resan med Shinkansen tog jag mig till Shinjuku Station och gick upp mot den Västra utgången. 

Det var flera år sedan jag såg ett sådant regn, efter att ha bott i Göteborg i många år trodde jag att jag upplevt alla sorters regn men denna kvällen kom det liksom från alla håll. Från sidan, underfrån och framför allt uppifrån. 

Efter att ha läst om Omoide Yokocho eller i böckerna även kallat ”Piss Alley” hade jag siktet inställt på goda yakatorispett och sake. Jag hade svårt att ta mig fram i de trånga gränderna då det var regn precis överallt. 

Turisterna från andra länder flydde regnet mot mer turistvänliga kvarter och jag såg min chans att få en plats vid någon av de alla små restauranger som finns i gränderna. En tveksam gammal herre tittade på mig tveksamt innan han gav mig en plats framför den enorma yakitorigrillen. Hans engelska var lika bra som min japanska så jag la min kväll i hans händer. Med lite teckenspråk och en gnutta tur fick jag en öl och ett glas saké. Sedan pekade jag på några spett som jag åtminstone såg vad det var. Kycklinghjärtan, varsamt grillade och sedan penslade i ljus soja. Jag kan än idag komma ihåg vattnet som rann på min kind samtidigt som jag fick mitt livs bästa smakupplevelse. Det perfekt grillade hjärtat som smälte i munnen och sältan från sojan med den härliga grillsmaken var det mest fantastiska jag smakat. Kvällen rullade på med diverse olika spett blandat med mer saké och vid mitt sista spett fick jag också ett stort leende av den gamle mannen.

Jag betalade och på vägen ut blev jag stoppad av en ung man. Det visade sig vara den gamle mannens son som på knagglig engelska förklarade att jag var den första personen med ursprung utanför Japan som fått äta på hans pappas restaurang. Jag frågade varför?! Hans svar var enkelt, – han såg nyfikenheten i min blick. Jag var inte den vanliga turisten utan en person som inte skulle ställa till besvär. 

Enkelheten och det spartanska slår många stjärnkrogar jag ätit på. När man lagar mat med hjärta och bra råvaror är det svårt att. misslyckas. Ett minne jag aldrig kommer glömma.”

Inlägg skapade 57

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp