Kruska, Proust & den där förbannade döden

Min pappa gick bort i somras. Hastigt och plötsligt. Sedan dess har inget varit sig likt i världen för mig. Pappa var mitt rättesnöre, min moraliska kompass och eviga följeslagare i litteraturens och filmens värld. Vi hade exakt samma smak och pratade varje dag. Jag älskade min pappa till vansinne. Vi delade intresset för historier, det som vi ansåg vara sant och äkta intill förbannelse, transcendental meditation och egenheten att ha en väldigt specifik och snobbig smak för mat (stackars mamma som lagade maten hemma). Var det inte väldigt gott, då fick det vara. Kanske är det därför vi båda också var lagda åt det magra hållet och ofta blev matförgiftade (ingen annan i familjen tycktes råka ut för detta så ofta som jag och pappa). Kanske är det genetiskt, kanske var det bara så att jag såg upp till pappa så mycket att jag blev lite som honom.

Vi har alla sörjt på våra egna sätt. Mamma såklart över tomheten efter sin stora kärlek, min bror gråter när han hör jazz som pappa älskade så mycket. Jag är så rädd för att se en bra film eller serie eller läsa en bra bok, för jag blir så förtvivlad av tanken på att pappa missat något bra. The Loudest Voice på HBO blev därför ett sorgemaraton för mig – inte bara för att Roger Aisles var en sorglig man. Men, det som tycks vara som mest känsligt för mig är maten och de minnen maten väcker. Pappa var kräsen. Dessutom hade han haft flera magsår och hade svårt att tåla mat. Läkare som han var kan man tro att han skulle följa någon slags vettig kosthållning för att hålla sig frisk. Men icke. Rödvin, oxfilé och vispgrädde var röda trådar i hans kost. Lyckligtvis var han lång och smal av naturen så det tycktes inte bekomma figuren i någon större utsträckning. Men som tidigare vegan som plötsligt svängde till att bara tåla oxfilé höll han ändå kvar vid sin komplicerade kruska till frukost varje morgon. En gång i tiden hade han följt den på 60-talet kontroversielle hälsoprofilen Are Waerland som förespråkade läkande vegetarisk kost (och en del galenskap ska erkännas) – och med kruska i huvudrollen. Vi brukade reta pappa lite för den där kruskan. Det var så krångligt och det skulle svällas över natten, han letade sig fördärvad efter kärnrussin (som verkar ha försvunnit från marknaden) och kruskan kunde bara kokas i en viss kruskakastrull som han blev bedrövad om någon av oss använde till annat. Men, nu med Food Pharmacy, Maria Borelius och hela den funktionella sjukvården-vågen kan jag tänka att den gode Waerland och pappa faktiskt var före sin tid. Och kanske är kruska snart på modet igen.

På slutet blev maten pappas fiende. Han mådde illa av det mesta. Men när man någon gång lyckades tillaga något eller erbjuda honom något som han tyckte om och mådde bra av blev jag lycklig. Jag minns till exempel fortfarande när jag bakade en tårta för många år sedan med en botten av mandelmassa toppad med crème fraihe och florsocker och färska jordgubbar – och pappa tyckte att det var så gott. Han tog flera bitar och jag lyste som en sol av stolthet. Eller när jag för några år sedan köpte ekologiska aprikoser till honom som han kunde ha i kruskan istället för kärnrussin och han efter några dagars protester ändå provade – och gillade det. Sedan fick jag köpa med mig aprikoserna från Stockholm för han fick inte tag på dem i den lilla butiken i Grisslehamn.

Något år innan han gick bort ringde han mig och berättade att han hade bakat madeleinekakor. Jag blev först rädd att han höll på att tappa greppet helt och hållet. Det var så okaraktäristiskt så ni anar inte. Förutom kruskan undvek pappa köket till varje pris. Han bakade chokladbiskvier en gång vartannat år till jul. De var utsökta och perfekta i storlek och komposition. Så var pappa, han höll sig till det han var säker på att han kunde utföra perfekt. Men annars, aldrig. Men pappa hade inte tappat förståndet den dagen. Han hade läst Marcel Proust romansvit På spaning efter den tid som flytt och i den första delen väcker smaken av madeleinekakor doppade i lindblomste berättarens barndomsminnen till liv. Och pappa gillade Proust, mycket.

Nu hade han gått med i en skrivargrupp i Grisslehamn och det var hans tur att bjuda på fika. Han ville bjuda på något litterärt, som han uttryckte det. I vanliga fall brukade mamma ordna sådant, men hon var bortrest på jobb så han tog saken i egna händer. Han berättade som om det var den mest naturliga saken i världen att han beställt madeleineformar på internet och sedan googlat fram ett recept. När vi sågs några dagar senare hade han med sig en burk med kakorna som blivit över. De var perfekta såklart. Möra, släta och guldgula. Men för torra enligt far. Så synd tänker jag nu, att han inte kunde ge sig själv en klapp på axeln ibland och känna sig nöjd.

Madeleinekakor, svarta aprikoser från Saltå Kvarn, Are Waerland och den där 40 år gamla kruskakastrullen – det är vid åsynen av dem min saknad är som störst.

Ungefär såhär gjorde jag förresten tårtan:

Riv 300 gram mandelmassa och blanda med tre ägg. Tryck ut smeten i en form med löstagbar botten. Grädda i 175° i ca 25 minuter. Låt svalna.

Vispa sen crème fraiche med lite vaniljsocker och florsocker (hur mycket beror på hur söt man vill ha så smaka av). Bred smeten över tårtan och garnera med skivade jordgubbar och bär. Servera till kräsen och klappa dig själv på axeln!

Inlägg skapade 46

3 svar på “Kruska, Proust & den där förbannade döden

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp