Friday I´m in love: odlaren/författaren/geniet Elin Unnes

Säg mig vad du äter så ska jag berätta vem du är. Vi har frågat våra favoritpersoner om deras bästa matminnen och värsta smaker. Den här fredagen bjuder vi på Elin Unnes förklaringar till varför egenodlat är godast.

”Vad tror du din mamma tycker om filmen då?” 

När Elin ställde frågan till den amerikanska marijuanaälskande filmmakaren som gjort en film om sig själv och sin kärlek till marijuana (typ) trillade poletten ner på riktigt. Okej, hon är den roligast och smartaste person jag mött och hon ställer de finaste och mest otippade frågorna ever. Jag gillar det!  Jag minns inte vad filmmakaren svarade, eller uppenbarligen ens vad han heter, men det spelar ingen roll för det är ju ändå Elin som är i fokus här. 

Vi jobbade på tidningen Darling ihop (det här var alltså för ungefär tusen år sen) och min bild av Elin grundades där och då. Nu märker jag hela tiden att jag har svårt att frångå den. Som det här med att hon på den tiden gillade den mesigaste twee-pop den här världen kan frambringa… Så att hon numera går omkring med hårdrockst-shirts och citerar folk som badar i getblod är liksom obegripligt för mig. 

Samma sak är det med odlandet – jag såg det liksom inte komma eftersom hon alltid verkat mer intresserad av betong än lin. Och då är har jag ändå sett hur hon bott när hon var liten: I Hälsingland med skogen och ängarna runt hörnet. Men å andra sidan vet jag att när hon väl bestämmer sig för att göra en sak gör hon det ordentligt. Kär? Då gifter hon sig med honom lika hastigt och lustigt som de blev ihop. Nyfiken på Paris? Ja, då bosätter hon sig där under Sveriges tråkigaste månader. Odlare? Hon lär sig allt om dem. Vad de heter, äter, vad de har för underkläder och vad de tycker om månskensodling. 

Och så vidare. Därför känner jag mig också himla trygg när det är hon som håller mig i handen och guidar mig igenom Paris gränder, i boken Paris för foodisar, för att hjälpa mig att hitta de bästa ställena att dricka ett glas naturvin på. Och eftersom hon beskriver platserna så bra behöver jag inte ens åka dit för att känna att jag har varit där. 

Människor med en passion är ljuvliga, det tycker alla, så Elin har vi därför kunnat se i tv-program som Gokväll, som krönikör och skribent i Allt om trädgård och som rockskribent i DN, och såklart som författare till ett helt gäng böcker om odling (förutom Paris-guiden). Jag har alla hemma och bläddrar ofta i dem utan att ens vara i närheten av en egen odlingsplätt. Men allra bäst är Elin i det format man möter på en bar. För då fastnar man alltid i spännande samtal och får garanterat med sig en riktigt bra berättelse som man kan berätta vidare därhemma. Så inspirerande! 

Här får du alla hennes historier om mat: 

Hur ser ditt förhållande till mat ut? Har du haft perioder där det sett annorlunda ut? 

– Skulle kunna skriva en novell om detta, men det korta svaret är ”ja”. Och det långa svaret är att under en period i livet hade jag väldigt lite pengar. Jag hade en stor munktröja som shoppingplagg, och allt jag behövde stoppade jag bara ner i magfickan. Jag åt mest platt mat, som bacon och pulvermos och Varma koppen, som gick lätt att gömma i magfickan. Men jag var en harig tjuv och det var alltid ett jävla meck att få tag på mat. Sen, en dag, gav du mig ett jobb och jag fick mitt livs första riktiga lön. Plötsligen kunde jag köpa all mat jag ville. Och det gick ju så klart över styr med en gång. Jag blev helt besatt av att äta. Jag kunde göra en hel skål sallad och sen sitta ensam hemma och bara mala mig igenom hela skålen. Jag svällde upp som en boll, vilket egentligen inte var något problem, men till slut tröttnade jag på att känna mig som ätmaskin. Så då drog jag ner på maten. Och det man märker när man slutar äta är att ju mindre man äter, desto mindre behöver man äta. Till slut åt jag nästan ingenting. 

En kväll kom en vän fram till mig, tog mig åt sidan, tittade mig djup i ögonen och frågade hur allt var. Hon har haft anorexia och jag förstod vad hon menade. Jag sa att allt var bra, men att jag bara inte visste hur man åt längre. Alla säger att man ska äta tills man är mätt, och jag blev mätt på en tugga, så då åt jag bara en tugga. Då svarade hon ”Inte tills du är mätt, tills du är <i>nöjd</i>.” Med bara några ord förklarade hon ätandet för mig, och jag förstod att mat varken är nåt jag ska smälla i mig så fort och så mycket av som möjligt, eftersom jag inte vet hur/var/när nästa måltid dyker upp, eller nåt som jag ska pilla runt med nån gång om dan eftersom det förväntas av mig, utan något jag ska glädjas åt och njuta av. Tills jag är nöjd. 

Vad åt du till frukost idag?

– Hembakad kavring med Västerbottenost och svart perkulatorkaffe vid frukostbordet på torpet, med P2 på radion. Jag lärde mig, efter ett telefonsamtal från polisen, var min bil är. Uppställd i ett beslagsförråd i Nyköping, i väntan på teknisk undersökning. Tydligen finns bara karossen kvar efter en smärre eldsvåda anlagd för att dölja bevis på stöld, rån och annat smått och gott.  

Hembakad kavring är godast.

Vad äter du när du har en deadline?

– Vad som helst som som man inte blir klibbig om fingrarna av. Mest nötter och torkad frukt. Och en flaska italienskt mineralvatten, om det är en riktigt hårig deadline. 

Under en period i livet levde du på högst 100 kr per dag, vad gjorde den ekonomin för dina matvanor? 

– Ah! Det här var precis efter min allra fattigaste tid. I en låda i hallen hade jag sju kuvert, med alla veckodagarna skrivna på. En gång i veckan tog jag ut sju hundralappar, och sen la jag en lapp i varje kuvert. Blev det nåt över från en dag, la jag det i nästa dags kuvert. Det här var ju sötebrödsdagar jämfört med tiden innan, och eftersom jag faktiskt kunde handla på affären, inte bara sno grejer, så köpte jag en stor jävla burk currypulver, en rejäl påse morötter, en limpa rostbröd och en liter mjölk. Till frukost drack jag kaffe med mjölk, till lunch hade jag alltid med mig en påse morotsstavar och till middag gjorde jag en curryredning med ångade morötter, som jag åt på två skivor rostat bröd.

Vilken råvara är du beredd att betala guld för? 

– Typ vilken röten ekologisk grönsak som helst!? Det är så sjukt dyrt. Kolla jämförspris på typ ekologisk och konventionell broccoli, eller ekologiskt och konventionell vitkål, beroende på årstid kan det ekologiska vara flera hundra procent dyrare. Det känns också helt orimligt att det högre priset – PER SKÖRDAD GRÖNSAK – skulle spegla den faktiska höjda kostnaden för ekologiskt odling.

I Foodisarna-boken guidar du oss genom Paris, tack för det!, Du är ju vego hur gjorde du för att tipsa om köttigare ställen? Frågade du kompisar eller gick du på hur grönsakerna var? 

– He he, busted! Det är ju en del köttätare som uttryckt bestörtning över det här, när de liksom fått veta att det är en vego som skrivit. Det är en vego som formgivit också, och fotografen är borderline vegan. Tack och lov var fotografens pojkvän/assistent allätare! Det var rätt hårt för han alltså. Han åt hjärnsås och koansikte till både lunch och middag i flera veckor. Det som till slut knäckte honom var en ål- och kalvcarpaccio som han fick till frukost efter en rejäl utekväll. 

Bra bok som kan hålla en i handen om man är i Paris.

Vilket är förresten det bästa svaret på frågan om varför man är vegetarian? 

– Åh gud, min skräckfråga eftersom jag inte har en aning! Jag slutade äta kött när jag var 19, och alltså, vem fan vet vad man tänkte på den tiden?! De svar som jag brukar få bäst respons på är att jag hatar valfrihet, och är man vego finns det bara en vegetarisk rätt (hatar därför vegetariska restauranger). Folk brukar även klucka lite när jag svarar att mina föräldrar är jägare, och att jag redan ätit min livsstidskvot av diverse djur. Vilket också stämmer. 

Vilka ställen skulle du ha med om det var du och inte Jonas Cramby som skrev Stockholm för foodisar som kommer ut i höst? 

– Förmodligen väldigt många som Jonas faktiskt kommer att ha med, men även Bar Oas på Drottninggatan, 19 Glas i Gamla Stan, Bröderna Olsson på Södermalm, Peppar på St. Eriksplan och Paname vid Odenplan.

Trevligt häng på Peppar.

– Jag gillar långsiktiga ställen med mycket personlighet, och jag blir även rasande på att det liksom blivit trendigt att vara dyr i Stockholm. För några år sen gick jag på en nyöppnad naturvinsbar där CHAMPAGNE var det billigaste vinet på glas. När jag berättar för Parisvänner att priserna på helt vanliga vinbarer i Stockholm kan börja på 170-180 kronor glaset blir samtliga chockade. Ungefär hälften föreslår att jag bara ska vara nykter i en vecka och sen köpa en resa till Paris för pengarna jag sparat ihop. Det skulle löna sig. 

Du lever tillsammans med en person som har estetiken som yrke (han är art director om du undrade), tänker du på det när ni lagar mat? 

– Det har hänt upprepade gånger vid matbordet att han säger ”Det här ser hemskt ut!” medan jag äter glatt och kanske till och med tycker att det ser fint ut. Självklart bara när han lagat mat. Han är väldigt artig. 

Vad föredrar du själv: något snyggt men äckligt eller något som är gott men riktigt fult? Nej det finns inga mellanting.  

– Lätt fult och gott!

Vem tar bäst bilder på mat? 

– Jag är ju jävig här, men jag tycker att Luna Vassarotti som tagit bilderna i Paris för foodisar är grym. Jag är inte så förtjust i såna där influencer-foton på mat, där allt ser lyxigt och krispigt och färgmättat ut. Jag gillar mer dokumentära, råare bilder som ger en känsla av själva måltiden. Och du anar inte hur ofta riktig mat ser ut som spy på bild. Luna har en nästan övermänsklig förmåga att få även slarvig mat att se cool ut – veggokorvarna med stekt lök i boken till exempel. Sen kan hon ju så klart naila en avocadotoast också – som på bilden från Muscovado. 

Bästa mat-scen från tv, film eller bok?

– Är besatt av middagsscenen i Fellinis Roma, där alla sitter på torget och äter, och en mustig kvinna drar en hårnål ur sin puffiga frisyr och börjar pilla i sig sniglar med den. Även nudelscenen i början på Blade Runner. Eller i Man with the Iron Fists, när RZA är hålls gömd i en underjordisk smedja, och kidsen under bordet snappar åt sig dumplings som de vuxna tappar. 

Blev sugen på framtidsnudlar nu igen. Bild från Blade runner.

Hur har ditt odlingsintresse förändrat din syn på mat? 

– Det går väldigt mycket hand i hand. Ofta kommer mannen på en ny rätt han vill laga, där det ingår något som inte finns att köpa för pengar. Då odlar jag den grejen och ett år senare får han laga. Eller så äter vi något överjordiskt gott i Paris, och sen drar jag hem och odlar upp det. Hela odlingen började med att jag ville äta godare grejer, och matintresset handlar jättemycket om huruvida grönsakerna är goda, överraskande, inspirerande. 

Om du bara får odla en sak, men att det går att göra det året om, vad väljer du då?

– Potatis!

Vad är det bästa med att äta egenodlat? 

– Det går liksom inte ens att beskriva hur mycket godare det är. Dels ÄR det ju godare, och dels gör hjärnan att det blir godare, för att du vet allt som krävdes för att få det på tallriken. Det går liksom inte att konkurrera med den kognitiva smakkombon. 

Du tipsade mig om ost-tidningen Cultur: the word on cheese – hur fick ost en plats i ditt liv? 

– Så sorglig historia, med en silver lining. Min bästa tidning i livet heter Modern Farmer, och jag har prenumererat i många år. En dag fick jag en överraskande betalningsbekräftelse på Culture: the word on cheese i inboxen, och utgick ifrån att jag beställt en prenumeration på en osttidning på fyllan. När tidningen damp ner i postlådan blev jag först överlycklig, ända tills jag upptäckte en sticker på omslaget: ”Du kanske undrar varför du fått en osttidning?” frågade den. Jag ba, ”Ja!”. Den ba, ”Det beror på att Modern Farmer har gått i konken”. Jag ba ”Neeeeej!!”. Sen visade det sig att Culture: the word on cheese också var toppen, men jag saknar fortfarande Modern Farmer

Bra och ostig tidning.

Vilken ost är godast? 

– Rökt cheddar.

Du har haft en get som husdjur, är den inblandad när du gör dina ostval? 

– Absolut, älskar getost. Men är också mer kräsen när det kommer till getost, så det är inte nödvändigt så att jag äter mer getost. Letar alltid efter äkta hälsingegetost, som gnisslar när man tuggar. 

Om du själv var en maträtt vilken skulle du vara? 

– En pudding! Eller vänta, säger alla det? En lina mortlad adderall och en folköl?! Jag känner mig liksom inte så matnyttig som person…

Recept på paradrätt?

– Jag kan göra en mycket lyckad sallad, även under svåra omständigheter. Det viktiga är att ha stora, generösa, lätt kantstött serveringsfat som alla runt bordet tar ifrån – jag föredrar att servera på det sättet, a la francaise istället för a la russe. Sen är det bara att ösa på med olika blad, både tama och vilda, örter, blommor, rostade frön och nötter, löskokta ägg, chilimajonnäs, rostade kikärter med rökt paprikapulver, nåt kokt gryn, lök som fått ligga och dra i vinäger i några minuter, riven pecorino eller sån där ”vit ost” som är som fetaost men mjuk nog att göra till ett mos med händerna, gamla brödbitar stekta i vitlökssmör till krutonger, friterade salviablad, riven broccolistam eller blomkålsmärg, låtsaspesto gjord på persilja eller vad som helst, honungsdressing, chiliflakes osv osv. 

– Min bästa salladsingrediens just nu är outslagna blommor av ängshaverrot, som ångas snabbt och äts med salt. 

Inlägg skapade 71

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp