Friday I´m in love: författaren Rebecka Åhlund

Säg mig vad du äter så ska jag berätta vem du är! Vi har frågat våra favoritpersoner om deras bästa matminnen och värsta smaker. Den här fredagen har vi rotat upp vad författaren Rebecka Åhlund kryddar livet med. 

Hon kom som ett yrväder i stora gympaskor, trulig min och alltid en spännande historia på lager. Och så var det där håret – stort, rödblont och helt omöjligt att inte tycka om. Håret var ju som hon: vilt och underbart. Författaren Rebecka Åhlund var på den tiden ung journalist precis som jag själv så våra vägar korsades med jämna mellanrum. Vi hade gemensamma bekanta och sågs i varsitt hörn på någon cool hip hop-klubb som låg i en källare. 

”Hon skriver alltid så bra, så spot on”, har jag tänkt både då för länge och varje gång sedan dess som hennes namn dykt upp som en byline på en krönika eller intervju. Hon var namnet som kunde lysa upp en hel tidning, så jag blev så glad när det dök upp böcker med hennes namn på. Skrämmande böcker som hette Flickan på tavlan och Det som hände i källaren och som fångade både mig och mina barn. Vi gillade att rysa, men bara om det stod Rebecka på omslaget. 

Hon var så rolig också och vi som betraktade henne på avstånd avundades hennes fria, kreativa liv i London, dit hon flyttat med familjen. Vad modig hon var! Och vad rapp hon var. 

I år har vi fått lära känna en annan del av Rebecka och förstått exakt hur extremt modig och fantastisk hon är. Vid årsskiftet kom boken Jag som var så rolig att dricka vin med: rapport från ett år som nykter alkoholist där hon skriver självutlämnande och ärligt, och roligt, om hur hon försöker ersätta vinet med hundpromenader och te. 

Tack vare boken har många fler känt sig ok med att börja prata om sina alkhoholproblem, för hon har visat att man visst kan vara rolig och intressant även utan ett glas vin till maten.

Portrait of Rebecka Åhlund by Carla Borel, taken in London, 2018

Vad har du för förhållande till mat?

– Jag har alltid tyckt om att äta. Jag vill ha god mat, och jag vill inte behöva jobba för den. Det är nästan omöjligt att få ihop men jag hustlar vidare. När jag var elva fick jag diabetes och då blev mat en plikt, det var massa vuxna som la sig i och jag minns alla dessa oinspirerade mellanmål stup i jävla kvarten, det var inte kul. Två smörgåspaket med in på Hamlet på Borås Stadsteater.

– Sedan fick jag glutenallergi, långt innan det blev en yoga-grej, och då blev mat även oerhört krångligt. Mamma fick köpa spaghetti på apoteket. Jag har aldrig haft någon riktig ätstörning eller så, vilket jag är tacksam över. Jag tror jag har mitt humör att tacka för det: om jag inte äter så blir jag arg och om det inte finns något gott att äta så äter jag inte. Och jag tycker inte om att vara arg.

Du flyttade till England för ett tag sen. hur påverkade det dina middagsvanor? 

– Ja det är snart sex år sedan nu. Vi äter oftare hämtmat, i början åt vi ute en del men det är vi för lata för nu. 

Hur överensstämde dina fördomar om det brittiska köket med verkligheten?

– Jag bor i London. Alla matkulturer finns representerade här och mat är billigare än i Sverige, plus oftast extremt vällagad och god. Om någon i London hotade med att rösta för Brexit sa alla ”okej, så du vill tillbaka till njurpajen och gröten?”. En gång åt jag duva i Devon, det var riktigt äckligt, det kändes som det mest typiskt brittiska jag ätit. I London finns världens godaste mat, bokstavligen. Man behöver inte ens leta.

När jag läst dig har jag förstått att du har haft en del fina ögonblick på puben, vad är det med pubkulturen som är härligt och vad har du ätit där? 

– Hm, nu vet jag inte vad du läst men om jag haft fina ögonblick på puben var det nog för att jag var full. Pubkulturen i sig är väl härlig, eftersom folk har det som sitt vardagsrum och man träffar människor man annars aldrig skulle umgås med. Men pubkulturen är också synonym med alkoholkulturen. Mest på ont, skulle jag säga.

Sen du kom ut som alkoholist har du kunnat fortsätta hänga på puben då?

– Nej, jag går inte till puben längre, jag har inget där att göra om jag inte dricker. Jag är hemma med mina hundar och kollar på The Wire istället.

– Jag förstår vilken sorts mysig scen du tänker dig, men jag tror inte att någon någonsin har kunnat fira sin nykterhet ihop med ett gäng fullisar. I England dricker man, om man inte är gravid eller nykter alkoholist.

Hur tackar man bäst nej till drycker med alkohol? 

– Jag säger ”nej tack” och när någon blir för påstridig (det blir många, eftersom det är obekvämt att dricka om någon annan inte dricker) säger jag ”nej tack, jag har druckit tillräckligt, jag är nykter alkoholist”. Det brukar funka. 

Vilket är det bästa alkoholfria alternativet till en festmåltid? 

– Jag tycker att mocktails är för sött och avskyr att dricka cola i ”festliga” glas. Jag dricker mineralvatten med citron eller kombucha. I dricksglas.

Berätta om veckans bästa lunch/middag.

– Jag tror att den är på gång! Barnen är lediga i morgon och då brukar vi steka pannkakor.

Vilken mat väcker känslostorm hos dig och varför?

– En gång åt jag en smiley i Khayelitsha, en kåkstad i Kapstaden. Smileys är grillade fårskallar. Jag åt tunga, öga, hjärna, allt. Det smakade helt okej och är ett smart sätt att ta tillvara allt när man nu ändå dödat ett djur för att äta upp det. Men jag kände oerhört starka känslor, lite panik, när jag åt.

Vem, död eller levande, bjuder du in till middag i en drömvärld? Vad pratar ni om? 

– Anthony Bourdain. Jag vill prata med honom om giftig manlighet, missbruk, matkultur, ångest, hans barndom, besatthet, kändiskultur och vassa knivar.

Mest minnesvärda måltid genom tiderna, och varför?

– Min man Johannes och jag var i Mexico City bara några dagar efter den senaste stora jordbävningen. Vi åkte runt med en guide en dag och åt tacos, från små hål-i-väggen-ställen med plaststolar och gatustånd, det var helt fenomenalt. På kvällen hade vi bord på Pujol, en av världens bästa restauranger. Det var någon gryta som hade kokat i 1243 dagar och rostade myror och ånga från något, fenomenalt på ett helt annat sätt även om vi redan var proppmätta. När vi satt där bröt ett helt magiskt åskväder ut. Himlen öppnade sig. Dagen efter såg jag tre små döda grisar på en marknad. De var lika stora som min guddotter var då, så då blev jag vegetarian.

Vilken musik lyssnar du på när du lagar mat?

– Jag lagar ju inte mat men i vårt kök står ofta radion på med LBC som är en sorts brittiskt Ring P1 fast en hel kanal, dygnet runt. Det är roligare än det låter! Lyckligtvis tar inte maten smak av islamofobi eller Brexit-tjafs.

Lyssnar ni på samma musik när ni äter? 

– Nej, vi pratar så mycket och högt att vi inte riktigt kan ha musik på.

Snacks du inte kan vara utan? 

– Rostade, saltade mandlar. Går så jävla bra ihop med blåbär har jag just upptäckt. Och ost förstås.

Vilken tid på dygnet längtar du som mest efter att äta? 

– När jag vaknar. Frukost är verkligen dagens viktigaste mål. En grej hade våra föräldrar rätt om.

Vad ber du dina föräldrar laga till dig när du kommer hem? 

– Min mamma är dokumenterat urusel på att laga mat så vi köper hem Thai eller sushi. För allas skull.

Vad kryddar du livet med? 

– Koriander. 

Vilken restaurang besöker du alltid när du kommer tillbaka till Sverige? Och vad beställer du? 

– La Vecchia Signora, där äter jag råbiff. Vi bodde i samma hus som den restaurangen i några år och när jag var ensam hemma brukade jag gå dit och få med mig en råbiff upp till lägenheten, som att hämta mat i bamba typ. Sedan tog jag hissen ner med tallriken och betalade. 

Hur dukar du ett bord om det ska se extra fint/trevligt ut? 

– Ljus och fina grytunderlägg. Dukar och sånt pyssel är för krusidulligt tycker jag. Blommor kanske, men då får de inte lukta något för det förstör ätningen.

 Vilken är din paradrätt och hur får man tag på receptet? 

– Jag har ingen. Det är verkligen tragiskt. En gång när jag var ung gjorde jag en omelett med banan. Det var det äckligaste jag någonsin ätit, så jag försökte rädda den genom att hälla på soja. Du hör ju själv.

– Mitt problem är att jag är grandios, så jag tror att jag kan laga spännande mat helt utan grundläggande kunskaper och recept. Jag är 42 så det är ett under att jag fortfarande är vid liv. Men det finns kanske hopp för mig också. Jag kan koka pasta och steka ägg.

Inlägg skapade 95

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp