En stjärnkock sommarpratar

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges radio

Jag kände mig dubbel inför att Björn Frantzén skulle sommarprata. Visst skulle det bli kul att höra historierna inifrån köket och allt som rör sig i en stjärnkocks huvud, men så var det ju det där med att jag har haft himla svårt för honom sen jag såg dokumentären Hunger.

I den följer filmarna de två kockarna Björn Frantzen och Daniel Lindeberg. De jagar en tredje Michelinstjärna till sin restaurang som de byggt upp tillsammans med blod, svett och tårar. Men det visar sig att de två parhästarna drar åt olika håll och istället för att få stjärnor kastade över sig bryter de två kockarna med varandra. Sen blir allt bara smutsigt och sorgligt. Björn framstår som en känslokall, skrupellös, bitter och rätt osympatisk typ i dokumentären och varje gång jag numera hör hans namn ser jag framför mig den sekvens från filmen då han står och tuggar i sig en Hot bite utanför 7 eleven och stirrar tomt ut i luften.

Efter det har alla mina sympatier legat hos Daniel Lindeberg. Det har inte hjälpt att Björn Frantzén ropat att ”det var bara film, den visade bara en sida av saken”, jag har ändå envist köpt Daniels bullar (han gick vidare efter restaurangäventyret och öppnade bageri i barndomsförorten Orminge) och jag har vägrat besöka Björns restauranger. När folk velat ta en öl på gourmetpuben The flying elk har jag föreslagit Pastis i gamla stan istället ”för där är det väl ändå trevligare” och när kompisar frågat om vi ska luncha på NK där Björn också har restauranger har jag varit snabb med att berätta hur trevligt det är på ”franska konditoriet” på tredje våningen… Faktiskt har jag till och med tackat nej till att testa nya trestjärniga Frantzén också, fast det smärtade eftersom flera har sagt att det tydligen ska vara en helt utomjordisk fantastisk upplevelse.

Men jag har ätit på restaurang Frantzén/Lindeberg en gång i tiden, när den var relativt nyöppnad och de två ägarna fortfarande drömde ihop. Jag minns det som en finfin kväll där jag älskade den lilla lokalen som var så perfekt och applåderade de små skådespelen som kom med serveringarna. Bland annat skulle man andas in rök om jag minns rätt. Det här var på den tiden då molekylär matlagning var hett och killarna inspirerades friskt från spanska stjärnkrogen El Bulli och brittiska stjärnkocken Heston Blumenthal. När osten kom upp på bordet tillsammans med en i-pod där vi fick lyssna på när sportkommentatorn Ulf Elwing presenterade ostarna som ett slags Tour de France-lopp visste vi inte om vi skulle tycka det var fånigt eller festligt. Tror vi enades om något mittemellan. Men det som jag faktiskt minns mest från det där besöket är alla saker runtomkring, framförallt den ensamätare som dök upp på restaurangen och betedde sig som om han åt deras 10-rättersmeny typ tre dagar i veckan och att de spelade bra musik och att vi hade kul under middagen, inte direkt smakerna eller rätterna.

Frantzén/Lindeberg lämnade det experimentella köket sen, men deras nya take vet jag inget om. Däremot älskade jag deras lilla bakficka som öppnade mittemot restaurangen och som serverade mackor och soppa. Jag hade turen att jobba i närheten då och mitt bästa lunchäventyr var att krypa upp i fönstret där de få sittplatserna fanns och njuta av hur gott det enkla kan smaka. Fick i programmet reda på att bakfickan var Daniel Lindebergs egna lilla projekt och det gjorde mig glad.

Så ja, han jobbade väl i motvind redan från början Björn, jag hoppades ändå att det skulle vända nu när han fick prata själv helt fritt. Säkert hade jag missat tusen saker om honom och skulle äntligen få en mer nyanserad bild av Sveriges bästa stjärnkock… Så jag slog mig ner och lyssnade med öppna öron.

Man kan ju tänka att någon som Björn Frantzén skulle vilja prata om mat, smaker och ta med oss lyssnare på en nördresa till kockarnas värld, men tji fick vi. Visst nämner han sitt första riktiga matminne, en lövbiff på en fransk kvarterskrog i Stockholm, och nämner alla stjärnkockar han jobbat för och deras djävligheter, men han hastar liksom förbi allt och jagar sin egen historia.

Och visst rimmar det lite ”illa” med trovärdigheten när han hävdar att den där lövbiffen fortfarande är det godaste han ätit (really?! Ok att det är ett starkt matminne, men en kock av hans kaliber borde väl ändå ha ätit godare/smakat mer spännande saker och kunna skilja på matminne och riktig smak?). Är det så tycker jag att det ändå är ganska sorgligt.

Vad var förresten det där som han berättade att han gjorde som ung kockelev? Han visste tydligen inte hur dragon såg ut eller smakade, så han berättar, ”som kul anekdot” att han tog hjälp av ännu yngre person på restaurangen genom att ”luras” lite och be honom leta upp dragon istället så ingen skulle misstänka att han inte har en aning.

När han berättar det ser jag Björn äta en hot bite på 7 eleven igen pga det är ju så onödigt larvigt beteende. Hela den historien säger exakt vilken slags person han är – den som går över lik och som saknar all slags humor. En normal människa hade väl garvat lite, lärt sig något och kanske fått en kompis på köpet, men det är som Björn bekräftelsebehov står i vägen för honom hela tiden. Så man kanske inte ska vara förvånad över att sommarprogrammet levererar hela hans CV från start (Edsbacka krog) till slut (eget krogimperium) , så att vi ska tycka att han har varit duktig. Kanske vill han bara ha en klapp på ryggen och få höra vilken skön tjomme han är?

Från stjärnköken i Europa nämner han hur hårt och sadistiskt det var att jobba för de bästa (bland annat Nico Ladenius som är känd som världens otrevligaste kock och Alain Passard – legendarisk fransk kock). De jobbade jämnt och fick stryk när de gjorde fel… Men Björn var tålig och klarade jargongen. Nu har han visserligen ett ärr i handen osv men det var det värt. Eller? Det hade varit så lätt att stanna upp där i köksregionerna och reflektera över hur de svenska köken skiljer sig från de internationella. Om de ens gör det. Många vittnar om att våra egna främsta kockar inte alls är så himla trevliga jämt, men det är svårt att prata högt om för Sverige är litet och man vill ju inte bli paria. Hur behandlar han själv sin personal? Hur regerar han sitt kök? Vad tyckte han om me too-uppropet Grytorna kokar över? Jag hade gärna lyssna på hans visioner och vilja att förändra saker i köksvärlden. Hur peppar han sin egen personal? Han nämner att flera i hans kök gick in i väggen, vad var hans ansvar i det? Det hade varit intressant att höra!

Men nu mal han på om hur han jobbade hårt, öppnade egen restaurang, försöker förklara konflikten med Daniel Lindeberg och jag fattar någonstans att han levererar någon slags ursäkt och utsträckt hand till sin forne kollega/bästa vän. Men jag hör ”Jag mådde inte bra och har velat ringa honom så många gånger blablabla” och tänker ”men varför ringer du honom inte bara? är du tre år eller?”. Han säger ”jag är evigt tacksam till den krögare som hade vår lokal innan oss och som sålde den till oss pga av vårt matintresse fast han fått ett högre bud”. Jag tänker åhh! nu kommer det, han säger snart att han sen dess velat gottgöra och gjorde samma sak när han växlade upp och den gamla lokalen togs över av duktiga och ambitiösa Kalle och Douglas som driver Kagges där nu. Men jag väntar och väntar och väntar och det kommer aldrig. Inser till slut att han såklart inte är den personen som gör gott på det sättet.

Han pratar vidare om hur han satsat allt han har och offrat romantik och familj och barn och jag tänker ”men ehh, det är ditt eget val och du väljer ju alltid dig själv, gå i terapi, gärna igår” och som ett litet crescendo levererar han ett litet lovtal till Antonia Ax:son Johnson som finansierat hans restauranger ”hon är den fadersfigur jag letat så länge efter” säger han sötsliskigt som sirap och mitt cyniska jag tar fram skämskudden, hånskrattar och ropar ”det har hon betalat mycket för att han ska säga”.

Jag hör en person som ber om att få bli omtyckt, men som saknar både ödmjukhet och humor. På ett sätt väcker det ändå mitt ömma modershjärta en aning. Nu är jag orolig för honom, för hur ska det gå nu när han nått sitt mål och fått sin trestjärniga restaurang som han strävat så länge efter? Eller är det ens målet? Kanske vill han bara göra ett avtryck och bli en av de där legendarerna som han jobbat för en gång i tiden – men det undrar jag om han någonsin kommer bli hur mycket han än sliter. Det är ju något med honom som är så svårt att fatta.

Sommarprogrammet saknar iallafall alla de kryddor han är så bra att få in i sin matlagning. Vad synd! Det hade kunnat bli så bra. Bara han hade stannat vid sina grytor när han pratade. För att han är bra på mat är det ingen som tvivlar på. Det borde producenten Håkan Lahger också ha fattat.

Lyssna här:

.

Inlägg skapade 62

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp