En hårresande fika

En lördagsmorgon när jag sippar på mitt morgonte i lugn och ro, sådär som man önskar att man kunde göra varje dag, börjar jag tänka på koppen jag har framför mig. Den är på ett sätt ganska enkel, från finska Ittala men i samarbete med Issey Miyake, som har gett den en mjuk femsidig form som passar perfekt i handen. Handen blir ett med muggen, eller om det är tvärtom. 

Vi talar om att gå till Moderna Museet den här dagen och från en mugg till en annan dyker konstnären Meret Oppenheims surrealistiska pälskopp upp i mina tankar. En kopp av päls, som får fantasin att gå igång på alla cylindrar. Meret var bara 22 år när hon flyttade från hemmet i Basel till Frankrikes huvudstad. Då, under 1930-talet, var Paris ett sjudande konstnärsparadis där kreativiteten flödade i varje gathörn. Eller snarare på varje café där alla som var något att räkna med träffades, drack vin och överträffade varandra i vilda idéer. Meret Oppenheim passade in perfekt i kretsen. Att hon jobbade som smyckesdesigner för modeskaparen Elsa Schiaparelli (vars hattar såg ut som skor och handväskor liknade telefoner) gjorde såklart sitt till, men dessutom såg hon ut som en Hollywood-stjärna, direkt nedstigen från filmduken, och hon var alltid sugen på galenskaper. När Man Ray fotograferade henne klädde hon av sig naken. Hon inledde en passionerad kärleksaffär med den hyllade konstnären Max Ernst. André Breton kallade henne geni efter att ha läst hennes anteckningsbok och hon protesterade inte. Det fanns något oemotståndligt över Meret som alla ville ta del av. 

En dag svassade hon in på Café de Flore i 6 e arrondisementet, i hörnet av Boulevard Saint-Germain och Rue Saint-Benoît, för att möta upp Pablo Picasso och hans älskarinna Dora Maar. Vid det laget hade hon blivit en del av surrealiströrelsen, fast kvinnor egentligen var strikt förbjudna och hon knappt hade sålt några av sina konstverk. Men hon hade rätt idéer, attityd och stil, runt handleden hängde en av hennes senaste skapelser: ett armband täckt av päls. Picasso gillade vad han såg och sa att allt nog kunde bli coolt om man satte päls på det. 

– Till och med den här koppen? svarade Meret Oppenheim? 

Några dagar senare köpte hon en tekopp, ett fat och en sked och började omsorgsfullt slå in dem i päls. Det såg vackert ut och hon märkte på en gång att det var lätt att associera fritt kring det hon gjort: Pälsen påminde om vilda djur och själva tekoppen fick symbolisera det civiliserade och att stelt behöva bete sig. Att tänka på hur skulle kännas att klappa pälsen och dricka te ur en kopp och samtidigt få hår i munnen har också en sexuell underton, vilket är ganska vanligt i surrealistisk konst. 

– Jag känner inte till att någon skulle ha druckit ur en pälsklädd kopp, men jag tror att en stor del av verkets lockelse ligger just i att den aktiverar vår fantasi, säger Ylva Hillström, intendent på Moderna Muséet. Det är omöjligt att inte föreställa sig hur det skulle kännas och reaktionen på den tanken blir en viktig del av verket.

– Koppen är Oppenheims mest ikoniska verk, och också ett signum för surrealismen. Detta att sammansmälta olika objekt till nya helheter med nya associationsbanor är typiskt för surrealismen. 

Meret Oppenheim skapade sin pälsklädda kopp som ett skämt, då trodde hon aldrig att det skulle bli hennes, och surrealismens, mest kända verk!

Inlägg skapade 53

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp