De dónde eres?

Det bästa med att ha en förälder som kommer från ett annat land är att man automatiskt får dubbelt så många matreferenser. Jag fick tidigt lära mig hur en avokado skulle kännas för att vara perfekt, en mango skäras för att man ska få ut så mycket kött som möjligt ur den och hur bönor ska blötas innan de kokas. 

Och att krydda maten, gärna med vitlök, var grundkurs ett. 

När jag var liten och bodde i den lilla staden vågade mina kompisar knappt smaka av maten som serverades hemma hos mig för att det var så starkt. De var ju barn som lärt sig att mat smakar bäst med salt och peppar, medan min mamma öste på med oregano, vitlök, chili och paprika. Ibland brann det i munnarna på dem, men ändå testade de, kanske mest för att de fick en bra historia att berätta när de kom hem till sig sen. 

Gladast var kompisarna nog när de fick arepas (som betyder majs på venezolanskt slang), ett slags venezolansk majsbröd som fylls med olika röror. Typ som en slags taco. Hemma kunde vi äta det både till frukost, mellis och middag, men vi fyllde brödet med olika tillbehör beroende på hur matigt det skulle vara. Ost till frukost, tonfisk eller sardiner till mellis eller helst en slags äggröra som kallas perico och sönderkokt kött eller kyckling till middag. 

Perico! Som tydligen bär samma namn som en fågel!

Vi åt det som sagt jämt, men ibland kunde det dröja mellan gångerna, mest för att majsmjölet bara gick att köpa på Hötorgshallen i Stockholm. I den lilla staden hade mamma och alla hon kände som kom från sydamerikanska länder kommit överens om ett system som innebar att den som åkte till huvudstaden köpte mjöl till alla. Jag minns det fortfarande. Hur vi förväntansfulla tog rulltrappan ner, sökte oss till hörnet där den latinamerikanska affären fanns och hur glada vi blev när vi såg de gula paketen le mot oss från hyllan. Vi kunde köpa 10-15 påsar per gång och tunga stapplade bort till tåget efter dagens sista inköp. Fast vi gjorde det med glädje för vi visste ju att det skulle bli fest när vi kom hem. Men ibland fick vi vända tillbaka tomhänta – för mjölet hade redan sålt slut i den enda butiken som sålde det – och ingen visste när nästa batch skulle dyka upp. Då bakade mamma arepas på vetemjöl och krossade havregryn istället. Inte exakt lika gott, men som substitut fungerade det utmärkt. 

Numera finns majsmjölet Harina Pan på vanliga välsorterade livsmedelsbutiker, i hyllan med de lite mer exotiska produkterna. Sist jag handlade hamnade ett paket i korgen och jag skyndade mig hem för att ta upp traditionen att baka arepas. 

Arepas. De som inte vill bli uppätna gömmer sig under ett litet täcke.

Arepas

  • 5 dl majsmjöl, helst av sorten Harina Pan
  • 5 dl vatten
  • 1 skvätt olja
  • En nypa salt

Gör så här:

  • Blanda majsmjölet med olja och salt.
  • Häll över ljummet vatten, lite i taget tills du fått en deg som är smidig och lagom torr. 
  • Forma degen till små runda, platta bröd.  Cirka 2 cm höga.
  • Stek på medelvärme i cirka 3 minuter på varje sida.
  • Lägg in i ugnen, direkt på gallret, en kort stund, för att få dem perfekta. Fyll med valfri god sak.
Inlägg skapade 86

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka upp